For an English version of Freddie Wadlings biography click here.

Freddie Wadling har benämnts ”Sveriges bästa rockröst” så ofta att det kunde vara ett stående epitet, och i så fall ett mycket välförtjänt sådant. Ingen kan som han visa upp ömsom sammet, ömsom malm och ömsom stålull i uttrycket, och blottlägga den mest innerliga sårbarhet i ena ögonblicket för att i nästa vräka upp stora sjok av underjordisk, demonisk svärta. Några få toner från denna säregna, bisarrt välljudande stämma räcker för att klargöra att Wadlings liv inte har varit någon dans på rosor, och att den smärta han förmedlar är äkta vara.

Han föddes 1951 i Göteborg, och växte upp som ett inbundet men fantasifullt barn. Skolgången var enligt uppgift traumatisk, inte minst för att han tidigt förlorade håret och bland annat därigenom blev föremål för mobbning. På 70-talet kom Wadling i kontakt med det som skulle bli den göteborgska punkrörelsen, och han ingick i det ena bandet efter det andra, inte sällan som basist. Mot 70-talets slut medverkade han på flera skivor med bland andra Perverts, Lädernunnan och Liket lever; med de sistnämnda sjöng han bland annat in den smärre punkklassikern ”Levande begravd”. Under tidigt 80-tal var Wadling medlem i det i genren berömda bandet Cortex, som släppte flera mycket habila skivor, varav ”Spinal Injuries” 1983 innehöll vad som senare skulle bli ett av hans paradnummer, ”The Freaks”. Från mitten av 80-talet ingick han även som ena halvan av Blue for Two (tillsammans med Henryk Lipp), vars mycket mörka men samtidigt melodramatiskt melodiska uttryck gav Wadling ett närmast idealiskt forum att uttrycka sig på, inte minst på albumet ”Songs from a Pale and Bitter Moon”, vars ödesmättade desperation kan stå som symbol för Wadlings ihållande fixering vid vanvett, skräck och ångest. Under ungefär samma period var han också återkommande gästsångare (i praktiken bandmedlem) i Fläskkvartetten, där uttrycket ibland var lättsammare men snart sagt alltid fyllt av nerv – härifrån härstammar Wadlings omtyckta tolkning av ”Over the Rainbow”. Från slutet av 80-talet och framåt har Wadling då och då spelat in soloskivor, en företeelse som har ökat i frekvens på senare år sedan han fick en oväntad, folklig succé med visalbumet ”En skiva till kaffet”, en platta som ironiskt nog tillhör det minst personliga han gjort i så måtto att han inte anser sig ha någon direkt relation till de visor och trubadurer han tolkar där. Berömmelsen från denna skiva har dock i viss mån hållit i sig och givit hans karriär ett uppsving, som bland annat yttrar sig i större spelningar än tidigare och i det faktum att han 2005 fick motta Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

/Nilsson