Blue for Two: Blue for Two (debutalbum)
Blue for Two: Songs from a Pale and Bitter Moon
Cortex: You Can’t Kill the Bogeyman
Fläskkvartetten: What’s Your Pleasure?
Blue for Two: Blue for Two (debutalbum) ^
Åren har gått och rent teknikmässigt doftar denna platta möjligen en hel del 80-tal, men den gör det på ett väldigt egensinnigt sätt. De dova tongångarna är redan på plats, och även om låtar som ”Pure Fascination” och ”Essential Sex” är okaraktäristiskt uppsluppna (det vill säga relativt uppsluppna), kompenseras – för att inte säga ”överväldigas” – dessa emotionella utflykter av de dystrare och sårigare tongångarna på de övriga sex spåren.
Det första jag någonsin hörde med Freddie Wadling var ”Ships”, och jag föll pladask på direkten. Denna ödesmättat molande låt, med Wadlings starka men ensliga röst svävande över vad som låter som åskdundrande skeppsmaskiner, är magnifik i sin saltmättade, nattliga melankoli och är nog i mitt tycke skivans starkaste låt.
Därmed inte sagt att resten faller platt; jag anser visserligen att duons följande skiva, Songs from a Pale and Bitter Moon, är mer imponerande, men debutalbumet kan nog sägas vara starkare på ett plan, nämligen genom de utan undantag starka och minnesvärda melodierna. Inledande ”Catch Me” är närmast dansvänlig (för dem som ägnar sig åt dylikt ... ) i kontrast till den anarkistiskt destruktiva texten, medan suggestiva ”Moon Madness” och ”Five Days in a Row” är så gott som outhärdligt deprimerande ... fast på ett fint sätt.
Blue for Two’s debutalbum är ett stycke nästan renodlad svärta
utan andra publikfriande ursäkter än de urstarka melodierna. Plåga,
ångest och sorg har sällan låtit så här vackra,
men vad ska man annars vänta sig av Sveriges bästa röst kombinerad
med Sveriges bäste producent? Nej, det sista var inte särskilt objektivt,
men det bryr jag mig faktiskt inte om.
/Nilsson
Blue for Two: Songs from a Pale and Bitter Moon ^
Blue for Two’s andra fullängdare tillhör det maffigaste och mest explosiva man kan lyssna på när det gäller svensk musik. Låtarna visar stundom en bottenlös, kolsvart desperation, stundom en mörkt lekfull mysticism och stundom ett upprymt aggressivt neddykande i ondskans natur så som herrarna Wadling och Lipp ser den. Wadling får spela ut hela sitt register (till den milda grad att hans röst vid något tillfälle spricker totalt), och Henryk Lipps bölande hammondorglar och synthar matchar hans utlevelse med ljudet av en helvetesport på glänt.
Till den första, desperata kategorin hör vad som enligt min mening är en av skivans två bästa låtar, den episkt uppgivna, teatraliskt mardrömslika ”Love Begins to Write a Book Across My Face”, som väl är en av de få kärlekssånger Wadling har varit medförfattare till ... även om det nu är en kärlekssång där den Cthulhu-artade metafysiken och den totala frånvaron av ljusglimtar omisskännligen visar vem som skrivit texten.
Den renodlade (och sällan särdeles begripliga) mysticismen representeras väl bäst av ”Dla ciebie” och ”Aloadin”, vars märkliga mantran efter några genomlyssningar sätter sig i sinnet, på gott och ont. Frustrerande ogenomträngligt och oemotståndligt fängslande på en och samma gång. Nämnas bör också konsert-klassikern ”Into the Garden of Your Mind”, som lyckas förena sina egendomliga filosofier med en rivande, medryckande rocklåts pådrivande motor.
Den energiska skildringen av vad jag tolkar som ondska hamnar i förgrunden i min favoritlåt på skivan, ”Don’t Look Now”, där Wadling entusiastiskt vrålar över en mullrande men märkligt svängig melodi. Här finns ingen egentlig skräck eller ångest, bara ett slags fascinerad uppskattning av livets mörkare fenomen.
Songs from a Pale and Bitter Moon innehåller ett antal extremt starka låtar och ett par kuriösa experiment som växer ju mer man lyssnar på dem. Blue for Two fortsatte att utvecklas och förändras på intressanta vis, men denna skivas kombination av råa känslor och starkt låtmaterial har de hittills inte lyckats åstadkomma något motstycke till. Med risk att låta lite lätt fanatisk, måste jag säga att detta är det bästa svenska album jag någonsin har hört.
/Nilsson
Blue for Two: Search & Enjoy ^
Den här skivan kom som något av en överraskning, åtminstone för mig. Att Blue for Two skulle göra någonting som till sitt övergripande intryck är en discoskiva var nämligen ingenting jag hade förväntat mig, särskilt som inledande, skamlöst ABBA-influerade ”The Trap” utan ursäkter sätter tonen direkt. Postmodern ironi? Vem vet. En väldigt bra skiva är det hur som helst, och om tongångarna i sig är luftigare och skenbart muntrare än på debutalbumet och ”Songs from a Pale and Bitter Moon”, målar Wadlings röst dem svarta snabbt nog. Texterna är som alltid åt det skadeglatt ondskefulla eller dystert depressiva hållet, och detta i kombination med vad jag nämnt ovan gör det väl ganska glasklart att ”Search & Enjoy” är en mycket säregen hybrid mellan mörkt och ljust.
Den mest uppmärksammade låten, ”Like an Egyptian”, är en fantastiskt originell sak som samtidigt är oemotståndligt röjig. Det gjordes till och med en helt acceptabel video till den, och denna visades på TV några gånger när det begav sig. Wadling ägnar sig i denna låt åt någon form av morrande rap i verserna och ylar sedan entusiastiskt fram den medryckande refrängen. Oemotståndligt, som sagt. Intressant är att ”Like an Egyptian” tydligen är en av de få bland sina egna låtar som herr Wadling själv gillar att lyssna på då och då.
Andra förträffliga spår är covern/uppdateringen av den gamla jazzlåten ”Dry Bones”, den hårdmanglande men paradoxalt nog fortfarande disco-artade ”Need to Bleed” med sin ganska ordentligt makabra text, och den suggestivt, ödesmättat sorgsna ”The Fire Slowly Dies” (även känd som ”Matter Doesn’t Matter” i andra versioner). Den sistnämnda låten hörde jag första gången på en Fläskkvartetten-konsert för många år sedan, och jag retade mig något fruktansvärt på att den inte fanns på skiva. Sedan dök den tack och lov upp både här och på ”Fläskkvartetten featuring Freddie Wadling med Västerås Symfoni 1:a”.
”Search & Enjoy” är ett gott exempel på Blue for Two’s ständiga vilja att utveckla och förändra sig. Det finns egentligen inga dåliga låtar på den, och de flesta är riktigt, riktigt bra med starka melodier och en Wadling som får använda allt hans röst är förmögen till. En given platta i samlingen.
/Nilsson
Blue for Two’s fjärde fullängdsskiva dundrar igång så det står härliga till med ”Wiping the Dust”, och man inser därmed att herrarna inte har degat till sig bara för att de börjar nå mogen ålder. Följer gör ett par riktigt högtsvävande skönheter i form av ”It Ain’t Me” och ”Solitary”. Jag var övertygad om att Wadling hade skrivit texten till den förstnämnda eftersom den förefaller kommentera alla bisarra rykten som går om honom, men hela låten är skriven av Lipp. ”Solitary” var ett givet singelsläpp med sitt höga tempo och sin fullträff till refräng. Även det därpå följande spåret ”International” släpptes som singel, vilket kanske var ett mer tveksamt val. Det är en bra låt som är en nominell cover av en sak av Thomas Leer, men den känns lite tam i jämförelse med vad som föregår den.
Nästa låt är skriven av Wadling och det märks: ”Words But A Whisper” är en vilsamt depressiv meditation över vansinne och alkoholism. En mycket bra låt, prima Wadling.
Men sedan väcks man ur sin mörka vemodstrance av vad som i mitt tycke är plattans bästa låt, den mäktiga, ömsom klösiga och ömsom stillsamma ”Melancholy Fuel”, där Wadling får visa hela rösten utan pardon tills det hela känns som ett kolsvart epos i miniatyr.
”The Twang” hade jag klarat mig bra utan, tackar som frågar, och ”Interzone” känns som något så sällsynt i Blue for Two-sammanhang som en utfyllnadslåt, medan ”Jesus’ Tears” är rolig och ”Dreamer’s Dream” vacker, utan att någon av de båda direkt utmärker sig. ”The Killing Floor” däremot är egendomlig, avskalad blues som sätter sig ganska rejält efter ett par genomlyssningar.
Sammanfattningsvis är ”Earbound” i mitt tycke underlägsen endast ”Songs from a Pale and Bitter Moon” i kvalitet, och är med andra ord en smått fantastisk platta med ett halvdussin höjdarlåtar, ytterligare en handfull som är väl värda att lyssna på och så ett par som... tja, ett par stycken som vi inte pratar mer om.
Det förtjänar att nämnas att när detta skrives (2006-09-22) är ”Earbound” den enda av Blue for Two’s skivor som ännu finns att köpa i butiker på nätet.
/Nilsson
”Och vad är nu detta?” tänkte jag första gången jag lyssnade på ”Moments” efter att i skivaffären ha kastat mig över den som en utsvulten jaguar. Jag tyckte att det här var smörja, och jag tror inte att jag i belevade ord kan uttrycka den besvikelse jag kände. Jag minns att jag telefonkonfererade med en polare som var lika förtvivlad som jag, och vi stöttade varandra under den första svåra tiden.
Lyckligtvis var jag genom min långa väntan på en ny Blue for Two-skiva fast besluten att ge den en ordentlig chans. Sammanbitet satte jag mig ned och lyssnade på den. Nix. Ingenting att ha. Ilsket körde jag den igen. Fortfarande dynga, fast okej, ”Bilbao” gick väl att lyssna på, den hade ju ändå något slags cool refräng, och Wadling lät väldigt bra (om än lite snuvig). En gång till. Tja-a, första låten ”Moment” hade väl sina poänger bakom falsettsången och den brusande ljudväggen. ”Bilbao” lät ännu bättre nu, det gjorde den, och hur kunde jag ha missat hur sugande och spännande ”Heat” var? Herregud, det borde jag väl ändå ha hört första gången jag lyssnade? Och ”Mercy”, med sina milda tongångar över märkliga elgitarrer och biljud, den var ju faktiskt inte heller att leka med. Det började ju arta sig det här. ”White” var rätt fräck med sitt sjuka Mupparna-bapapaaande i bakgrunden och sin välhyvlade gitarrmangelrefräng.
Ja alltså: ”Moments” är inte direkt Blue for Two’s mest tillgängliga skiva. Den är inte ”svår” i den bemärkelsen, det är bara det att det skickliga hant- och konstverk som är typiskt för duon så att säga är övertäckt och måste rotas fram genom omsorgsfullt och upprepat lyssnande. Vissa låtar anser jag än idag bara vara skumma för skumhetens skull, och praktexemplen där är väl ”Tornado”och ”A to Z”. ”Skin” är en ganska kul låt, men mest underhållande genom den skickliga Björk-imitatören Cecilia Nordlunds gästsjungande.
Jag kan inte stå här med handen på hjärtat och påstå
att ”Moments” är en jättebra skiva i klass med ”Songs
from a Pale and Bitter Moon” eller ”Earbound”, men om man är
villig att sätta sig in i den har den en hel del godsaker att erbjuda.
Kännetecknas ”Moments” av utveckling eller planlöst ivägflummande?
Det låter jag vara osagt.
/Nilsson
Gruppen Cortex utvecklades ur punkbandet Liket lever, och punkinfluenserna lever kvar på Spinal Injuries, Cortex första LP. Att kalla det här renodlad punk vore dock missvisande, för mitt i allt skrammel och mangel bjuder denna skiva på stillsamma, rentav vackra saker som ”Morning Moon” och ”Mayhem Troopers”, och den titeln till trots känsliga ”Flowers of Evil”, för att inte tala om den minimalistiskt pianopumpande signaturmelodin ”The Freaks”; den sistnämnda kan man med en gnutta flax fortfarande få höra Wadling göra live.
Slammer saknas givetvis inte, och ”Napalm Sticks to Kids” och ”Mind of Darkness” är väl så punkigt det blir. ”Napalm Sticks to Kids” är ett bra exempel på vad Cortex kunde åstadkomma när de var som bäst: absurdistiska texter, rå energi och förvånansvärt ... tja, trallvänliga melodier, rent ut sagt. På många låtar sjunger Wadling riktigt vackert och klart, en förmåga som väl inte förvånar någon i dagens läge, men som för mig alltjämt känns som något av en överraskning i så tidigt material med honom. Den stora, speciella rösten är här på plats, och lyfter mången låt som med en mer typisk punk/rockskränare skulle ha dolt de melodiösa kvaliteterna snarare än framhävt dem. Cortex är opolerade och långt ifrån eleganta, men detta är en del av tjusningen, och Wadlings röst binder som sagt ihop alltsammans på ett mycket tilltalande vis.
Jag är väl så illa tvungen att ge också ”Fear of Glass” ett hedersomnämnande: jag har aldrig förstått denna låts storhet, men den tycks vara mycket omtyckt bland Cortex-fans, så nu har jag nämnt den ...
Cortex medlemmar kom och gick (även om herr Wadling alltid var med och tycks ha hållit i en stor del av trådarna) och man måste ha haft problem med att få ut skivor: egentligen finns bara två fullängdsplattor, den här och den sorgligt underskattade You Can’t Kill the Bogeyman, samt en halvofficiell liveskiva, Live at Urania, plus en märklig hög med singlar. Denna förvirrade, komplicerade (och dyra ... ) utgivning ställer till det för den som vill samla på sig Cortexmaterial, inte minst som en del av deras bästa låtar (som den fantastiska ”Shotgun Treatment”) bara finns på singel och mer eller mindre obskyra bootlegs. Tänk er en Cortex-box med allt material samlat. Jag skulle köpa minst ett exemplar, om vi säger så.
/Nilsson
Cortex: You Can’t Kill the Bogeyman ^
Cortex andra LP tycks inte ha lika gott rykte som första plattan Spinal Injuries. Visst är You Can’t Kill the Bogeyman lite ojämnare, men den innehåller en hel del rent guld, inte tu tal om saken. Suggestiva ”Arkham”, helsjuka och röjiga ”Shark Boys Die Hard”, den förmodligen Halloween/Alla helgons blodiga natt-inspirerade ”You Just Can’t Kill the Bogeyman” och den sorgset finstämda ”Tears in the Rain” (inspirerad av Blade Runner) gör denna skiva ytterligt njutbar, även om jag för min personliga del kanske hade klarat mig utan jazz-experimentet (jazz-parodin?) ”Jazz’t Like That”, som med fördel hade kunnat ersättas med ”Shotgun Treatment”, ”Loup Garou” eller ”Silent Retriever”, enastående låtar som tyvärr aldrig släpptes på studio-LP. Även Zappa-covern ”Trouble Comin’ Ev’ry Day” (som det i sig inte är något fel på) kunde kanske ha ersatts med en originallåt – låtbrist tycks inte ha varit Cortex stora problem, trots allt.
Trots dessa skönhetsfläckar är You Can’t Kill the Bogeyman en härlig kompott av säkra melodier, besynnerliga texter, vacker fulhet och, givetvis, Wadlings fantastiska sånginsatser. En blandning mellan röjig vildhet och melankoliskt lugn som är tillsammans utgör ett suveränt argument de där gångerna man vill säga ”Det var bättre förr”.
Spinal Injuries och You Can’t Kill the Bogeyman gavs ut tillsammans på CD på 90-talet. Det hade inte gjort ont med en nyutgivning, för det här är musik som förtjänar att återupptäckas i all sin nerviga, melodramatiska prakt!
/Nilsson
Fläskkvartetten: What’s Your Pleasure? ^
Detta är Freddie Wadlings första skiva tillsammans med Fläskkvartetten, och inte är den direkt ledsam lyssning. Den är en blandning mellan jazz, klassiskt och österländsk mystik, med Wadlings här kraftigt ”Hellraiser”-influerade närvaro som ytterligare ett lager av njutning. ”What’s Your Pleasure” är kanske inte en skiva man väljer när man vill luta sig tillbaka och slappna av, men den är desto mer givande om man är uppmärksam och vill vara med om en udda, uppiggande musikupplevelse.
Fem av låtarna ingår i soundtracket till Suzanne Ostens ”Livsfarlig film” (dessa är markerade med asterisker nedan).
Inledande ”Ismae” visar upp ljuvligt orientaliska toner, genomsyrade av Fläskkvartettens typiskt aviga strävja, och djup och fantastisk sång (på tyska!) av Wadling. Faktum är att Wadling sällan har låtit bättre än här: inspirerad och med stor variation i tilltalet. Detta är en låt som jag skam till sägandes alltid tidigare har underskattat.
Andra spåret, ”Frankentime” *, är en melodiös men ohängt spretande sak på riktigt Fläskkvartetten-manér. Atonaliteten bökar ständigt runt under rytmen och melodin, och det svänger riktigt duktigt. Följande låt; ”Ostens röda ros” * får i all fall mig att tänka på Kairo, med drömska, hägringslika toner genomkorsade av lågmält uppkäftiga stråkar. En representant för den lilla kategori inom Fläskkvartettens repertoar som med fog kan kallas ”vacker” utan att man behöver förklara användandet av detta ord för utomstående. Detsamma gäller påföljande ”Kunstens have”, som påminner om klassisk kammarmusik av det mer tillbakalutade slaget. Sanningen att säga låter den mer som filmmusik än de låtar på skivan som faktiskt är filmmusik.
”Vattnet går” * är otypisk för gruppen. Slagverk, trummor och diverse skrammel tar plats i förgrunden, medan stråkarna långsamt och eftertänksamt glider i bakgrunden. På låten ”Plugging Him Into the Wall” är Wadling tillbaka mot bakgrund av något slags asiatisk-inspirerad mjukrock. Låten i sig kanske är kanske inte det bästa man hört från de inblandade, men textens fritt associerande flummighet och den udda atmosfären gör den ändå intressant. Vad mannen dillar om övergår dessvärre min förmåga att klargöra.
”Tell Ahmed I Love Her” känns i början som 80-talsmässig pop innan gnisslande stråkar tränger sig på. En passabel låt. ”Grå ögon” * är vackert melodiös, men med återkommande biljud (missljud, skulle en del kanske säga) som påminner lite om Henryk Lipp.
Skivans mest kända låt, den jazziga tolkningen av ”Over the Rainbow” är i de flesta avseenden värd alla eloger, men det är ju ett plågsamt faktum att Wadling inte kan texten. Den första versen går bra, men sedan är det ett sammelsurium utan dess like på textfronten. Fläskkvartetten spelade in denna låt på nytt på ”Flesh Quartet featuring Freddie Wadling med Västerås symfoni 1:a”, och där sitter texten och musiken perfekt – den versionen är alltså helt överlägsen den på ”What’s Your Pleasure”.
”Carbide Johnny” är en skumpig, kul låt med något som här och var liknar country-logdans-sväng, fast givetvis med Fläskkvartettens excentriska prägel. En riktigt angenäm sak, medan ”Demba” * låter lite väl mycket Miami-disco à la 1985. Man riktigt ser de laxrosa kavajerna framför sig. Avslutande ”Blå ögon” är oerhört skir och vacker ... frånsett det återkommande ljudet av vad som förefaller vara flisiga metallplåtar som skrikande gnids mot varandra. Bisarrt och stämningsskapande och väldigt bra.
”What’s Your Pleasure” ger ett väldigt milt och tillbakahållet intryck jämfört med Fläskkvartettens sjövilda live-framträdanden, men den är ett väl genomfört verk som för fram deras egenart utan att alienera en nytillkommen lyssnare. Lite mesig? Kanske.
/Nilsson
Flesh Quartet: Goodbye Sweden ^
Denna skiva, från 1990, känns mer varierad och fullgången än sin föregångare ”What’s Your Pleasure”. Starka melodier, udda instrumentering och experiment av den mer träffsäkra sorten gör ”Goodbye Sweden” till njutbar lyssning från början till slut. På CD:n finns dessutom två låtar som på vinyltiden bara släpptes på singel, nämligen ”White Christ” och Beatles-covern ”I am the Walrus”. ”Goodbye Sweden” är väl den Fläskkvartetten-skiva som ska stå i hyllan om man av någon anledning bara vill ha en enda.
Första, instrumentala spåret ”Hey Bombay” är en mjukt pumpande och, som titeln antyder, indisk-influerad sak med den speciella, exotiska prägel som Fläskkvartetten så ofta lyckas sätta på sina låtar.
”Hey Bombay” är behaglig lyssning, som dock mest känns som ett intro när man hör den påföljande ”The Battle Is On”, som mycket väl kan vara den bästa låt Fläskkvartetten någonsin har producerat. Dess stötiga, uppkäftiga och extremt medryckande melodi kombinerad med Freddies exceptionella, bluesiga brölande är fullständigt oemotståndligt, liksom det fräcka arrangemanget och den referensrika texten. Mästerverk.
Skivan tar sin titel från den minst sagt speciella ”Goodbye (featuring Greta G.)”. Freddie pratsjunger här en ”duett” med då nyligen avlidna Greta Garbo. Hennes repliker är, om jag inte misstar mig, från filmen ”Drottning Kristina”. Musiken är svängig och idén underhållande. Kul, annorlunda låt.
Atonala, hamrande ”Stomp Your Feet and Clap Your Head” innehåller Freddie på obehagligt Freddie Krueger-skratt och bisarrt, mörkt poesi-reciterande, uppbrutet av på något sätt svängiga stråk-disharmonier. Låten känns som ett avancerat kollage av mycket disparata element, men på något sätt fungerar det.
”I Am Missing You/Krsna” är precis vad det låter som: en Hare Krishna- inspirerad sak med indiska instrument tillsammans med de förväntade stråkarna. Hypnotisk låt, med ovanligt mild, vacker och ljus sång (stundom i falsett) från herr W. En höjdare.
”I Can Dig You When I Smoke My Cigarette (A Tribute to Don Van Vliet)” har ett långsamt men tungt gungande tempo, och är alltså en hyllning till Don Van Vliet, mer känd som Captain Beefheart; influenserna hörs framför allt i den absurdistiska texten. Som de flesta låtar på den här skivan är ”I Can Dig You ... ” mycket melodiös och ”catchy” utan att vara det minsta insmickrande. Freddies sånginsats här är smått enastående i sin uttrycksfullhet och variation.
”Miss You” levererar tung-pop modell Fläskkvartetten: självsäkert rytmdunder och kaxigt rockiga stråkar trollar fram en dansant och sällsynt dansvänlig instrumentallåt utan de sedvanliga excentriska tvärvändningarna. Raka rör.
Korta ”Det mest fantastiska” är ett litet stillsamt atmosfär-stycke som brutalt avbryts av blytunga ”Flesh’n’Proud” som tycks vara något slags programförklaring för gruppen. Rått svängig, med en Freddie som använder hela lungkapaciteten i sitt uppsluppna frambölande av den grupp-egomaniska refrängen. I verserna rappar han med sitt karaktäristiska tuff-och-elak-väsande, och det hela blir med trumpetfanfarer och påstridigt sågande stråkar ett kaotiskt fyrverkeri med skyhögt underhållningsvärde. En riktig partylåt med allt man kan tänka sig nedslängt i smeten. Det är bara att jubla med i detta mörka men på något sätt glädjefyllda stycke vansinne.
”Pigsmack” får man väl kalla en ganska typisk Fläskkvartetten-bärsärkargång, där de släpper loss helt och, hrm, fläskar på i full frihet. Herrarna är ju oerhört samspelta, varför det hela inte störtar ned i olyssningsbar kakofoni, långt därifrån, och den vildhet de ofta ger uttryck för på scen får här ett ovanligt gott uttryck på platta.
Det som ursprungligen var sista spåret på skivan, ”So long bleeding” är det enda verkligt lugna stycket, en meditativ, krumelur-rik sak med åtskilliga variationer på ett grundtema. Vackert och skirt, med en yster, vemodig klang i botten.
”White Christ” är massiv, gallskrikande stråk-metal med ”Richard III”- citat och ett underskönt vrålande från Freddie över bultande percussion och mullrande Fläskisar. En fantastisk låt att få ut sina aggressioner till. De uppenbara Beatles-influenserna kulminerar sedan i avslutande ”I am the Walrus”, som endast är något mindre rå i tonen än ”White Christ”, och där Freddie gör en ljuvligt desperat tolkning av Beatles kryptiska text.
”Goodbye Sweden” är möjligen Fläskkvartettens största stund (även om ”Flow” är en svår konkurrent) och anbefalls härmed åt alla som skamligt nog inte har hört den.
/Nilsson
Galan som wmv